Enkla pappersmasker som eleverna ljussatt och fotograferat och sedan arbetat med i photoshops digitala mörkrum.Att förstärka, förvränga och förvandla för att se vad som händer med masken, med bilden och uttrycket.
I samtalen, reflektionen, om vad bilderna berättar finns mycket av värderingar och identitet.
Thomas Koppfeldt skriver ”att jag lika mycket beskriver mig själv när jag beskriver bilden och det innebär att ett kollektivt betraktande inte enbart ”kastar tillbaka” var och en till sig själv utan också reflekterar betraktarna i varandra.”
Ungas mediehantering styrs ofta av känslor och behov, ett identitetssökande som lever farligt i en värld av ouppnåeliga ideal. Att i aktivering, produktion, skapa förståelse för hantering av medierna, tycker jag är en given ingång för oss pedagoger att våga beträda.
I ett tidigare projekt försökte vi att beröra och skapa arenor för just detta. Eleverna sökte genom produktion av bilder, var gränsen går mellan kvinnligt och manligt. Olika material ger olika uttryck, bl.a. användes foto och de digitala verktygen. Det fanns också ett samarbete med danselever som jobbade med liknande tema. Olika yttrande som länkar i varandra och gestaltningar där meningsskapandet står i dialogiskt förhållande till varandra.